Vänner och livet...

Tack alla vänner för att ni finns, för att ni lyssnar, för att jag lyssnar, för att vi blivit gamla tillsammans, för att vi brukade bli fulla tillsammans, för att vi vill ses och skrattar, och för att ni faktiskt älskar mig på alla sätt och vis.

Jag undrar ibland vad som hade hänt om jag hade gjort andra val i livet, om jag hade kunnat vara lite mer som alla andra. Vara rationell, att inte kasta mig med huvudet först och sedan vara så blyg att det gör ont…

Jag satt häromdagen på någon okänds 25årsfest och var så otroligt tjusat uttråkad, fast lite road, för jag ville inte imponera, jag var ointresserad av att vara någon utom en åskådare. Där satt jag I ett hörn och var lite småfull och gaska nöjd med att undra om det här var verklighetens Stockholm, om det här var vad jag saknade.

Kvällen därpå satt jag hemma hos en gammal vän och åt köttfärsås med tagatelli, och insåg att jag bara inte var 25år gammal längre.

Jag trivdes just där och då, jag tycker fortfarande att det är kul att gå ut med någon kompis eller tre och dricka fina drinkar, prata, skratta, bli lite på rund och dimmig I kanterna, låta verkligheten falla lite hit och dit.. Men jag saknar inte alls att vara så orolig over att inte vara riktigt som alla de andra, för jag vet att jag inte riktigt är eller tänker som någon annan, och det är vad som gör mig, just jag…