tisdag 29 december 2009

Kryptiska ordalag

Som ett knytnävslag, fast på det där sättet man kanske skulle uppskatta om man var mashocist... de där första minuterna. Sedan kändes det, lite som att komma hem. Krypa upp i soffan, låta tårna nypa tag i tyget och egentligen önska att du var lite närmare, lite oftare, mycket närmare, lite oftare.

Hoppas, önska och drömma kan man ju. Det är ju det som gör oss till vad vi är, människor som älskar, hoppas och drömer, vi har planer på så mycket, glömmer bort det enkla. När en blick, kan ge minnen vingar och tankar som glöder men undertrycks. Jag vill låta min hand sakta stryka längs din käklinje, följa den till nyckelbenet, känna din hud mot mina fingertoppar, men jag tror mig veta hur det skulle kännas. Kanske för bra!

Det är lite som på verklighet, som att jag inte visste hur mycket jag saknat... Om hur jag minns precis hur du ler och är sådär allmänt nonchigt bra. Sådär som får mig att vara så jäkla glad att vi är vänner, att jag kan sitta där i soffan, längta in i din famn, men änså vara så nöjd och glad att jag bara kan vara med dig. Att du gör mig enkel, och det uppskattar jag, för oftast är jag så himlans svår. Jag tror du vet det, fast låt oss inte tala om det, för det kanske skulle göra världen lite jobbig!

Inga kommentarer: