Jag frågade aldrig riktigt om lov, det var inte vad jag någonsin gjorde, jag gick rätt fram, hoppades att ingen skulle märka det. Jag visste inte vem jag skulle fråga om lov, så jag gjorde det jag var bäst på och fortsatte rakt fram.
Rakt in i en famn till en annan famn, till ett liv där de var tveksamma om jag verkligen var som jag sa, fast jag egentligen inte visse mer om mig själv än vad du visste om dig.
Jag höll alltid mitt huvud så högt, jag förväntades alltid att göra så mycket, för saker var så lätta för mig, när jag egentligen var utmattad och föll redan efter en minut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar