Jag fick panik, nojja och sedan blev allt nästan helt perfekt....

Hon och jag, vi träffades utanför Cherry för snart tre år sedan. Jag träffar hundratals människor, och jag minns knappt någons namn, men Julia, Julia, namnet stannade i huvudet och redan då visste jag att vi skulle ses igen. Och sågs gjorde vi, sprang in i varandra, skrattade, hälsade planerade att ses någon gång, men det blev aldrig riktigt av, och så för två månader sedan sågs vi igen. Hon bredde ut sina armar och frågade var jag varit, jag dansade runt henne och förklarade att rullskridskor var vart hon kunde hitta mig.
Vi bytte nummer, som vi gjort förut, men den här gången trillade ett text in, och ett till och tillslut tyckte hon att jag skulle komma förbi baren hon jobbade i, och det gjorde jag...

Sedan kom hon till mitt lags barkväll, och plötsligt stod vi nära varandra, mycket nära varandra, våra blicker möttes och sedan våra läppar. Hon vara så vacker, inte klassiskt vacker, men lite som en tilltuffsad hundvalp, men stark. Sedan fortsatte vi att ses, nästan varje dag... tills en dag då jag trodde att hon inte ville ses mer. Jag vet egentligen inte hur det blev så, men jag kände mig ignorerad och hon pressad, eller det kanske var helt tvärtom. Jag fick panik och raderade hennes nummer... korrektur.... jag fick Sheeza att radera hennes nummer och så hoppades jag att mitt hjärta inte skulle falla i bitar. Men mitt hjärta föll i bitar, bara för att snabbt läka några dagar senare när hon sms:ade och frågade om morgon kaffe kunde gå för sig. Och vi träffades, och bara pratade om allt och inget, som är så lätt med henne. Julia, Julia, min Julia och hon lovade att komma och titta på lördagens match. Jag visste att ifall hon kom så skule hon vara min, och jag sa till mitt lag... Det är bäst vi vinner, för att om vi vinner kommer mitt hjärtas dam bli imponerad... Och vi vann och hon var imponerad och hon hade en annan dejt inplanerad, men avplanerade. Och alla hennes andra dejter har varit avplanerade sedan dess....