Tror du att jag förlorat, för jag vet inte vad jag har förlorat innan jag fått det...

Jag föll hårt, som vanligt, jag träffade henne så många gånger, och jag var och är fortfarande helt övertygad om att hon är gaeln. Antagligen en helt galen ide att ens vilja vara med henne, någonsin, någonsin, någonsin... ändå vill jag var med henne, varje dag... hela tiden, jag vill somna in nära henne och jag vill skratta åt henne och bara var med henne... men samtidigt, jag spelar inte spel.
Gillar jag någon så säger jag det, om jag vill var med någon så säger jag det, om jag vill krypa tätt intill så säger jag det... Det har aldrig riktigt fungerat för mig, för antagligen säger jag ingenting eller så säger jag förmycket.
Hon är vacker och galen, och det måste vara det som får mig att titta på henne beundrande, att vilja krypa tätt intill henne, eller är det hennes halstatueringar, hennes ständiga fylla, ärren på armarna som visar att hennes har varit en kamp bland rosor med taggar.
Hon skrattar på ett befriande sätt och jag önskar att hon lade sina armar om mig och skrattade in i mina ögon. De säger att man inte skall falla pladask, men om man aldrig vågar, hur skall man då någonsin kunna vinna? Jag vinner nästan aldrig, men det är kanske för att jag inte riktigt vågar...
Vem vet, imorgon skall vi träffas för att äta frukost innan jag går till skolan, kanske jag hinner stjäla en kyss? Eller vill hon bara ses för att säga att det inte fungerar... vad vet jag, jag vet faktiskt ingenting, och jag avskyra att inte veta... Att leva i limbo är just vad det är, att leva i limbo...