För det mesta går det dagar utan att jag känner så här, nej det går månader, men det har nog aldrig gått ett år, jag vandra I mörker och trampar i gyttja, jag orkar varken titta framåt eller bakåt. Jag glömmer bort att andra har känslor, men när jag faller in I mörkret minns jag det alltför snabbt och hart. Jag ångrar ord jag sagt, jag ångrar att jag är så jäkla öppen och förhoppningsfull.
För när det kommer till kritan så är jag inte alls så mycket, jag har ingen att verkligen lita på, ingen som håller om mig när jag grater, och absolut ingen som faktiskt bryr sig. Varför blir det alltid såhär?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men du, sådär är det ju inte. Jag vet att du vet det egentligen och att du redan nått den insikten när du läser det här men det förtjänar att sägas igen. Du har människor som bryr sig, som verkligen verkligen bryr sig. Really. Alldeles oavsett hur du kanske tolkat saker som gjorts och sagts.
Skicka en kommentar