Det ät vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmer...

Ännu en morgon i kaffeindustrins svarta rush, mala, pressa, trycka, ånga, hälla, hälla och så gör vi det om, och om, och om igen.
Le, le, le mot kunderna, skratta, smådansa, göra konster som en apa i bur, och så mala, pressa, trycka, ånga, hälla, hälla, skratta, hälsa le och knixa...
Mitt på dagen och det är klart, det ligger som ett lock av moln över Seattle, och regnet hänger i luften, snart, snart men inte riktigt nu.
Jag stinker av kaffe, jag borde dusha, tvätta, packa, mata katterna, ringa, prata, men inte just nu. Just nu är mina 30 minuter av jag-tid, tid som är bara MIN MIN MIN och väldigt mycket bara MIN. Inga grå tidstjuvar kan stjäla min tid, för jag har inte bråttom just nu, just nu har jag bara ont i fötterna och en hunger som lurar i tarmen... Snart, snart... men inte just nu... phuuuu