Hon sitter så nära mig, jag kan känna henne, hon är aldrig stilla, hon pratar ständigt, nästan maler, berättar allt, och jag gäspar aldrig. Jag söker desperat efter något att säga, men håller slutligen käften..
Mest för att det är enklast så, så mycket enklare att bara sitta där, att bara lyssna istället för att agera...
Istället för att låta pekfingret sakta smeka hennes kind, följa hennes mjuka kinders konturer, stanna vid det lilla ärret vid läppen, och sedan se in i hennes mörkt bruna ögon.
Hon fortsätter mala på medans jag tittar på henne, hennes starka brunbrända ben, hennes vältranade armar, hennes tjocka bruna hår som jag vet är klippt i en skrattframkallande feminin frisyr, men som hon sveper bak i ett gummiband. Mörka ögonbryn, som hon just nu berättar för mig att hon måte hålla efter, annars påstår hon att hon ser ut som en kroatisk pirat.
Jag undrar vem jag skulle behöva vara för att hon ska älska mig, bara mig, för att hennes intensiva ögon skall börja glittra när hon ser på mig. Jag undrar hur hennes händer skulle kännas mot min rygg, mot min mage mot mina kinder?
Sådant sitter jag och undrar når hon frågar mig om jag vill ha en öl till... jag tackar nej och går hem...
JAg har redan lekt med elden, och just äe nog brandkåren på semester...
lördag 8 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men så härligt att känna! Känna att det här personen, mittemot mig, är speciell, hon/han väcker mig. butterflies and fireworks, eller bara lite pirr i magen, eller bara effekten av att personen stannar i våra tankar, lusten att skriva några rader... skulle offra mycket för att få känna det just nu.
Skicka en kommentar