Jag faller tillbaka mot alla minnen och det gör bara lite lagom ont

Hon studerar mig alltid, säger till mig vad jag skall göra, och vid min Gud att jag önskar att hon bara kunde hålla tyst och låta mig vara. Låta mig var den jag är, låt mig äntligen lista ut vad jag kan.

Mina vingar, de flaxar lite mer för varje år, men oj, så rädd jag är för att misslyckas, att krossa de förhoppningar de alltid har. Jag vågar ingenting, jag står paralyserad vid klippans kant och kanske vågar jag... bara inte riktigt ännu... inte riktigt nu!

Men jag har några månader, dessa månader, skall jag fylla med mitt nya jag, jag skall våga mera, jag skall ta chanser, jag skall bita ihop och komma igen, och igen, och faktiskt följa mina drömmar.