Jag hade ingen aning om huruvida hon verkligen tyckte om mig eller inte, men jag trivdes I hennes sällskap. Jag kunde liksom aldrig riktigt känna av hennes känslor, vanligtvis hade jag inga problem att känna av personers känslor, det hade alltid kommit alltför lätt… men med henne, det var som om det fanns mil av blockader på en annars helt rak motorväg.. hon var som en av dessa slingriga grusvägar jag lekt på i barndomens Dalarna. Hon var inte en enkel person, och det var nog det jag var attraherad av, jag var förälskad I hennes ärr, i hennes något underliga tatueringar… Jag frågade henne aldrig varför hon hade höstlöv tatuerade längsmed hela högra armen arm, inte heller frågade jag varför ordet frihet var tatuerat på halsen. Jag kanske borde ha frågat, hon hade antagligen svarat, men jag vet inte om jag verkligen ville veta. Mystiken runt henne var tät men ändå var hon som en öppen bok, fast en bok skriven på grekiska, jag visste att det fanns fascinerande berättelser, jag behövde bara lära mig språket, jag var inte riktigt säker på om jag hade tid eller ork.
Hon trodde att jag kände alla, jag var övertygad om att hon kände alla, kanske var hon bara som jag, som en katt smög jag ofta runt grupperingar av tatuerade flickor, flickor med kort hår, och flickor med korta kjolar, jag skrattade med alla och jag visste att hon antagligen legat med de flesta… jag hade flytt från de flesta.
Hon bodde nära baren hon jobbade och jag hade sedan ett år flyttat från de kvarteren, de fanns för många lockande barer där, jag längtade tillbaka, för sommaren var i antågande, och somrar var tiden då jag faktiskt levde, på riktigt. Tidgare somrar hade jag suttit utomhus och rökt Camel Light, inte för att jag egentligen gillade den torra smaken, utan för att de fick mig att minnas tidigare somrar, och sommaren var alltid min tid.
En ny sommar var i antågande, mina rullskridskor hade nya utomhus hjul, och jag tänkte på henne, ville hålla hennes hand och samtidigt visste jag bättre, jag tog omvägar, jag passerade inte baren hon arbetade i längre, livet blev enklare så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är så skönt att läsa det du skriver, du får mig att själv tänka tillbaka och väva texter i huvudet och plötsligt känns mina misstag inte som misstag om jag kan klä dem i vackra ord (och i bakhuvudet hör jag att en gris är en gris även om den är sminkad men hey det vore ju astaskigt att kalla Harald för en gris så jag gör inte det)men ändock att vi väljer de vackra orden för att beskriva det vi en gång kallade misstag och idag kallar erfarenhet kanke skulle kunna säga oss att vi lärt oss någonting bra.
Det måste vara någonting bra om man väljer de vackra orden.
kram
Skicka en kommentar