Nu vet ni också vad jag gjorde förra söndagen....

En låååång resa via Washington, Idaho, Montana, North Dakota, Minnesota, Wisconsin, Illonois, Indiana, Ohio, Pennsylvania, New Jersey och nu NYC

Påväg genom USA

Washington, Idaho, Montana, North Dakota, Minnesota, Wisconsin och nu är vi i Illonis... Köra bil genom visdsträckta landskap... nu har vi ÄNTLIGEN tagit oss till civilisationen igen! Halleluja..

Bilder från resan finnes bäst på Facebook... he he he... under Swede Hurt användaren...

Packa, packa, packa... och snart redo att lämna Seattle bakom mig...

Ahrg... hur har jag lyckats samla på mig så mycket saker de senaste sex åren?
Ingen aning!
Inte den blekaste!

De känns som om jag inte gjort annat än donerat, säljt och slängt de senaste två veckorna... och ändå så har jag så SJUKT mycket saker...

Hm... den som har mest saker när han eller hon dör, vinner, eller hur??

(Bilden är inte relaterad till texten, eller den är relaterad, men har inget att göra med mitt rum, för så ill är det inte)

2010 - Friskt vågat hälften vunnit

Japp, så är det... mottot för 2010... för mig och Em
I år skall jag sluta vara så blase', erkänna att även för att man tillhör den ironiska generationen behöver man inte skämta om allt.
Det är okej att visa en riktig känsla, exponera... exhaltera... våga säga hur man känner... att våga erkänna att man inte är gjord av sten (även om vi nu alla vet att jag är det)

Hm, räknas anonyma kärleksbrev?

Jag är verkligen URUSEL på det här...

Jag drömde så konstigt i natt.

I natt så drömde jag så underligt, jag drömde om Ornö där jag spenderade min barndoms somrar. Det luktade blöt asfalt och jag stod i ett vägskäl, precis efter den jobbigt lååånga backen vid Kurres hus, Kurre hade antagligen Ornös mest välskötta trädgård, och en gång gav han mig ett hängsmycke med min månadsten. Västkust stugan som var vårt första sommarhem låg bara ett stenkast till höger. Till vänster bodde Jessica som var min bästa kompis en sommar eller två, en sommarkompis som jag berättade allt för, tills hösten kom. Sedan sågs vi inte under hela hösten, vintern , våren, vår vänskap låg i träda som fälten även om vi båda bodde i Stockholm, men i olika stadsdelar.

I natt drömde jag att jag stod där i stillheten som följer regn, blöt asfalt, grusväg och barrskog. Sugandes på en liten Djungeljuice med björnen Baloo, min favorit, den sommaren Baloo dansade och jag föll på gråstenshäll och skrapade upp hela kinden. Jag stod där och funderade vart jag skulle gå, och jag vände mig till höger, och precis där vägen krökte sig stod, HAN, han vars famn gör mig så otroligt varm. Jag visste inte vem han var. Mina långa smala flickben vägde fortfarande fram och tillbaka, det spritte i dem... sedan tog de ett försiktigt steg, ett kliv och plötsligt var hela jag en blixtrande tioåring som sprang med fladdrande tunt genomskinligt hår rakt mot utsträckta armar. Orädd. Jag slängde mig i en sista utandning in i hans famn, trygga armar slutna runt min späda barnkropp. Han svängde mig runt, runt, runt och plötsligt var jag inte längre nio utan jag var jag som jag är idag.
Han kysste mig och sade att han väntat och jag skrattade för jag visste att det var sant, i min dröm.

Ibland är det trevligt att veta att man skall åka...

Ibland känns det som om jag inte kan lämna Seattle fort nog, för att en timme senare ha fruktansvärd separationsångest....

Ahhhh... Hjälp??