Om man är 31år och tillräckligt knäpp för att ikläda sig detta, så har man kanske inte så mycket att oroa sig för...

She got a ass that'll swallow up a g-string
And up top, unh...
Two bee stings
And I'm beasting
Off the riesling

Jag drömde så konstigt i natt.

I natt så drömde jag så underligt, jag drömde om Ornö där jag spenderade min barndoms somrar. Det luktade blöt asfalt och jag stod i ett vägskäl, precis efter den jobbigt lååånga backen vid Kurres hus, Kurre hade antagligen Ornös mest välskötta trädgård, och en gång gav han mig ett hängsmycke med min månadsten. Västkust stugan som var vårt första sommarhem låg bara ett stenkast till höger. Till vänster bodde Jessica som var min bästa kompis en sommar eller två, en sommarkompis som jag berättade allt för, tills hösten kom. Sedan sågs vi inte under hela hösten, vintern , våren, vår vänskap låg i träda som fälten även om vi båda bodde i Stockholm, men i olika stadsdelar.

I natt drömde jag att jag stod där i stillheten som följer regn, blöt asfalt, grusväg och barrskog. Sugandes på en liten Djungeljuice med björnen Baloo, min favorit, den sommaren Baloo dansade och jag föll på gråstenshäll och skrapade upp hela kinden. Jag stod där och funderade vart jag skulle gå, och jag vände mig till höger, och precis där vägen krökte sig stod, HAN, han vars famn gör mig så otroligt varm. Jag visste inte vem han var. Mina långa smala flickben vägde fortfarande fram och tillbaka, det spritte i dem... sedan tog de ett försiktigt steg, ett kliv och plötsligt var hela jag en blixtrande tioåring som sprang med fladdrande tunt genomskinligt hår rakt mot utsträckta armar. Orädd. Jag slängde mig i en sista utandning in i hans famn, trygga armar slutna runt min späda barnkropp. Han svängde mig runt, runt, runt och plötsligt var jag inte längre nio utan jag var jag som jag är idag.
Han kysste mig och sade att han väntat och jag skrattade för jag visste att det var sant, i min dröm.

Kryptiska ordalag

Som ett knytnävslag, fast på det där sättet man kanske skulle uppskatta om man var mashocist... de där första minuterna. Sedan kändes det, lite som att komma hem. Krypa upp i soffan, låta tårna nypa tag i tyget och egentligen önska att du var lite närmare, lite oftare, mycket närmare, lite oftare.

Hoppas, önska och drömma kan man ju. Det är ju det som gör oss till vad vi är, människor som älskar, hoppas och drömer, vi har planer på så mycket, glömmer bort det enkla. När en blick, kan ge minnen vingar och tankar som glöder men undertrycks. Jag vill låta min hand sakta stryka längs din käklinje, följa den till nyckelbenet, känna din hud mot mina fingertoppar, men jag tror mig veta hur det skulle kännas. Kanske för bra!

Det är lite som på verklighet, som att jag inte visste hur mycket jag saknat... Om hur jag minns precis hur du ler och är sådär allmänt nonchigt bra. Sådär som får mig att vara så jäkla glad att vi är vänner, att jag kan sitta där i soffan, längta in i din famn, men änså vara så nöjd och glad att jag bara kan vara med dig. Att du gör mig enkel, och det uppskattar jag, för oftast är jag så himlans svår. Jag tror du vet det, fast låt oss inte tala om det, för det kanske skulle göra världen lite jobbig!

Host host och mera host

Helt ärligt, jag hostar som om jag vore en liten hostmaskin!
Hur blir man av med hosta??
Är det dags att gå till Apoteket och inhandla konstiga burkar, eller skall jag bara koka thé och hälla i honong, mångder utav honung?
Jag låtsas oftast att jag inte har hosta men det slutar oftast med bronkit...
Någon med ett bättre förslag?

Och förresten så borde inte böcker om sjukdomar få existera, hypokondriker som jag kan bli alltför inspirerade...

Idag när jag loggade in på Facebook låg det hör meddelandet och väntade på mig...

"Hi Gurll,im guy from russia which gonna move to US and lookin for american girlfiend or wife,ive seen ur photo on ur friends page and decided to write u..."

Jag tackade för visat intresse, men jag letar också efter en Amerikansk flickvän eller fru... Jag väntar nu med spänning på svar.