Seattle i mitt hjärta

Seattle, Seattle, Seattle...
Det regnar här, folk har svårt att tala om sina känslor... folk klär sig i flanell skjortor och har liberala åsikter... de dricker faktiskt hyfsad öl och förstår ironi...
Hur hamnade jag här egentligen?
Tror att jag var påväg mot Portland, och fastnade i Tacoma.
Flög till Kina och dog inombords, åkte till Tyskland och insåg att jag var ganska gay, sommar i Sverige och vågade nästan vägra att åka tillbaka till Tacoma, industristad och lillasysterstad. Bet ihop och ansåg att utbildning var till för att avslutas.
Bilen började styra sig sjålv till Seattle, jag vågade komma ut mer och mer, ur ett skal, som alltid egentligen hade varit mitt eget val. Det är svårt när man vill vara så mycket att vara sig själv, och ännu svårare att vara sig själv när man inte riktigt vet vad det innebär.
Jag fann min kärlek på åtta hjul, mina rullskridskor och jag, men fortfarande saknades pusselbitar, när hon borde vara en han, inte för att andra förväntar sig det, utan för att det är det som du har förväntat dig själv en halv livstid.
I Seattle kryllar det av lesbianer, och det är inget konstigt, inte för att det är konstigt, men ingen frågar frågor om hur jag vet eller hur det går till. Bli accepterad av andra när man fortfarande är lite rädd för att vara annorlunda, när man inte vill vara annorlunda.
I livet kan man välja att vara annorlunda, men när val redan är gjorda och hur man än försöker låtsas att det inte riktigt är på det viset, så är man ju på det viset...
Det går alltid att låtsas att det inte år en sådan stor grej, att jag inte riktigt bryr mig, men jag bryr mig ju, jag ville innerst inne vara som alla andra, men det är som om mitt liv bara inte blev som alla andra. För visst kan man skylla på andra, visst kan man gråta och skrika, men i slutändan är det bara att acceptera vem man är, det gäller att välja sina krig, och kriget mot mig själv kan jag aldrig vinna...