Flickvännen fick panik och gjorde slut, jag började hångla med en annan flikka dagen därpå... en flikka som säkerligen är mycket stabilare och mycket mindre alkholiserad och några år äldre... Det gjorde ändock ont, att Julia inte ville, att hon sa att hon brydde sig om mig, så hemskt mycket, men inte klarade av att vara med mig. För att hon var rädd att såra mig, jag är less på att alltid höra det. Att jag är fantastisk på alla sätt och vis, men att det är fel tid. Just nu... Jag är faktiskt här just nu, varken tidigare eller senare... våga för faen hoppa med mig!
Men vågar hon inte, så vågar hon inte... och jag gav upp sanbbt, var rädd för att hon var för mycket som Carolyn, hon som drack så mycket. Jag har en fallenhet att bli förälskad i alkholiserade damer med mycket problem. Så vem vet, Julia kanske räddade mig från att ännu en gång få mitt hjärta krossat i en ihållbar situation. Jag kanske är en av alla dem som älskar för mycket, som bryr mig tills det gör ont... men sådan är jag...
Flikkan som jag nu träffar, är annorlunda, hon är bara två år yngre, har rest runt halva jordklotet och kokar kaffe på morgonen. Hon ler mot mig, men avgudar inte mig, hon åker rullskridskor men spelar inte rollerderby. Det är inte passionerat som med Julia, och vi tar det lungt, men inte för lungt... men vi får se, det kan vara för bra, det kan vara jag som inte är manisk längre... hyperaktiv, men inte manisk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar