Dömde cykelpolo igår, satt i New York park och blev lite röd om näsan, axlarna och kinderna, inte för att jag rodnade, utan för att solen tydligen var lite starkare än jag trodde den kunde vara i mars.
Jag läser min kompis blogg om hur hon väger 68 kilo och funderar lite lätt på vad jag kan väga, men eftersom jag var på IKEA och inhandlade en våg häromdagen så kan jag faktiskt svara på den frågan.... men har ingen lust. Just nu känner jag mig lycklig, mest för att jag kan och vill, jag promenerar överallt, jag saknar att ha cykel, men snart, snart skall jag även ha en sådan... inte för att spela cykelpolo, det kan hända vara lite för våldsamt för mig, men för att kunna cykla ut till Brooklyn när solen går upp... jag vill möta våren på en springare av stål med hovar av cykelslang.
För att citera Karin Boye...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar