Jag drömde så konstigt i natt.

I natt så drömde jag så underligt, jag drömde om Ornö där jag spenderade min barndoms somrar. Det luktade blöt asfalt och jag stod i ett vägskäl, precis efter den jobbigt lååånga backen vid Kurres hus, Kurre hade antagligen Ornös mest välskötta trädgård, och en gång gav han mig ett hängsmycke med min månadsten. Västkust stugan som var vårt första sommarhem låg bara ett stenkast till höger. Till vänster bodde Jessica som var min bästa kompis en sommar eller två, en sommarkompis som jag berättade allt för, tills hösten kom. Sedan sågs vi inte under hela hösten, vintern , våren, vår vänskap låg i träda som fälten även om vi båda bodde i Stockholm, men i olika stadsdelar.

I natt drömde jag att jag stod där i stillheten som följer regn, blöt asfalt, grusväg och barrskog. Sugandes på en liten Djungeljuice med björnen Baloo, min favorit, den sommaren Baloo dansade och jag föll på gråstenshäll och skrapade upp hela kinden. Jag stod där och funderade vart jag skulle gå, och jag vände mig till höger, och precis där vägen krökte sig stod, HAN, han vars famn gör mig så otroligt varm. Jag visste inte vem han var. Mina långa smala flickben vägde fortfarande fram och tillbaka, det spritte i dem... sedan tog de ett försiktigt steg, ett kliv och plötsligt var hela jag en blixtrande tioåring som sprang med fladdrande tunt genomskinligt hår rakt mot utsträckta armar. Orädd. Jag slängde mig i en sista utandning in i hans famn, trygga armar slutna runt min späda barnkropp. Han svängde mig runt, runt, runt och plötsligt var jag inte längre nio utan jag var jag som jag är idag.
Han kysste mig och sade att han väntat och jag skrattade för jag visste att det var sant, i min dröm.