Fast det visste vi redan, så det är ju inget nytt under denna värdsliga sol. Men jag kan liksom ine ha ett normalt förhållande, det fungerar liksom bara inte. Antingen har jag panikångest för att vi umgås förmycket, eller för att vi umgås förlite.
Stackars barn... stackars mig, stackars förvirrade jag... stackars hela världen som måste stå ut med mig, att jag ens står ut med mig själv är en saga för sig...
onsdag 24 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag njuter av varje sekund jag måste stå ut med dig!
Skicka en kommentar