Jag fick panik, nojja och sedan blev allt nästan helt perfekt....

Hon och jag, vi träffades utanför Cherry för snart tre år sedan. Jag träffar hundratals människor, och jag minns knappt någons namn, men Julia, Julia, namnet stannade i huvudet och redan då visste jag att vi skulle ses igen. Och sågs gjorde vi, sprang in i varandra, skrattade, hälsade planerade att ses någon gång, men det blev aldrig riktigt av, och så för två månader sedan sågs vi igen. Hon bredde ut sina armar och frågade var jag varit, jag dansade runt henne och förklarade att rullskridskor var vart hon kunde hitta mig.
Vi bytte nummer, som vi gjort förut, men den här gången trillade ett text in, och ett till och tillslut tyckte hon att jag skulle komma förbi baren hon jobbade i, och det gjorde jag...

Sedan kom hon till mitt lags barkväll, och plötsligt stod vi nära varandra, mycket nära varandra, våra blicker möttes och sedan våra läppar. Hon vara så vacker, inte klassiskt vacker, men lite som en tilltuffsad hundvalp, men stark. Sedan fortsatte vi att ses, nästan varje dag... tills en dag då jag trodde att hon inte ville ses mer. Jag vet egentligen inte hur det blev så, men jag kände mig ignorerad och hon pressad, eller det kanske var helt tvärtom. Jag fick panik och raderade hennes nummer... korrektur.... jag fick Sheeza att radera hennes nummer och så hoppades jag att mitt hjärta inte skulle falla i bitar. Men mitt hjärta föll i bitar, bara för att snabbt läka några dagar senare när hon sms:ade och frågade om morgon kaffe kunde gå för sig. Och vi träffades, och bara pratade om allt och inget, som är så lätt med henne. Julia, Julia, min Julia och hon lovade att komma och titta på lördagens match. Jag visste att ifall hon kom så skule hon vara min, och jag sa till mitt lag... Det är bäst vi vinner, för att om vi vinner kommer mitt hjärtas dam bli imponerad... Och vi vann och hon var imponerad och hon hade en annan dejt inplanerad, men avplanerade. Och alla hennes andra dejter har varit avplanerade sedan dess....

Jag har en flickvan...

Valdigt kar... har mycket att gora... men oroa er inte.. .Jag uppdaterar snart!

Vi vann mot TR

Det är dags att skriva en bok...

Min dröm sedan jag var sju år och skrev min första mini-saga har varit att skriva en bok... och helt plöstligt känns det möjligt. Jag tror på mig själv, minnen och icke-minnen väller genom mina fingrar... jag skriver och skriver och det växer fram historier som hänt och inte hänt och det känns som om det är jag, som om det är min tid. Jag ska skriva en bok, jag sade det för tio år sedan, när jag var full och lutade mitt huvud mot någons axel.
De skrattade åt mig och frågade om de skulle vara med, SJÄLVKLART svarade jag och reste mig upp för att dansa. Jag brydde mig inte så mycket på den tiden, jag ville vara tuff, jag ville vara jag, fast jag var en annan än den jag egentligen var. Jag klädde mig alltid så att jag inte riktigt passade in, för jag skulle nog aldrig passa in.

Och till min mors stora fasa tror jag att jag skall skaffa en ny tatuering... "Kärlek & Styrka" under hjärtat.... ännu ett minne...

Och så drack vi kaffe på morgonen, och kaffet var svart... innan jag hällde i mjölk

Jag hade ingen aning om huruvida hon verkligen tyckte om mig eller inte, men jag trivdes I hennes sällskap. Jag kunde liksom aldrig riktigt känna av hennes känslor, vanligtvis hade jag inga problem att känna av personers känslor, det hade alltid kommit alltför lätt… men med henne, det var som om det fanns mil av blockader på en annars helt rak motorväg.. hon var som en av dessa slingriga grusvägar jag lekt på i barndomens Dalarna. Hon var inte en enkel person, och det var nog det jag var attraherad av, jag var förälskad I hennes ärr, i hennes något underliga tatueringar… Jag frågade henne aldrig varför hon hade höstlöv tatuerade längsmed hela högra armen arm, inte heller frågade jag varför ordet frihet var tatuerat på halsen. Jag kanske borde ha frågat, hon hade antagligen svarat, men jag vet inte om jag verkligen ville veta. Mystiken runt henne var tät men ändå var hon som en öppen bok, fast en bok skriven på grekiska, jag visste att det fanns fascinerande berättelser, jag behövde bara lära mig språket, jag var inte riktigt säker på om jag hade tid eller ork.

Hon trodde att jag kände alla, jag var övertygad om att hon kände alla, kanske var hon bara som jag, som en katt smög jag ofta runt grupperingar av tatuerade flickor, flickor med kort hår, och flickor med korta kjolar, jag skrattade med alla och jag visste att hon antagligen legat med de flesta… jag hade flytt från de flesta.
Hon bodde nära baren hon jobbade och jag hade sedan ett år flyttat från de kvarteren, de fanns för många lockande barer där, jag längtade tillbaka, för sommaren var i antågande, och somrar var tiden då jag faktiskt levde, på riktigt. Tidgare somrar hade jag suttit utomhus och rökt Camel Light, inte för att jag egentligen gillade den torra smaken, utan för att de fick mig att minnas tidigare somrar, och sommaren var alltid min tid.

En ny sommar var i antågande, mina rullskridskor hade nya utomhus hjul, och jag tänkte på henne, ville hålla hennes hand och samtidigt visste jag bättre, jag tog omvägar, jag passerade inte baren hon arbetade i längre, livet blev enklare så.

Summers in the past...

Magical Sea makes me dream

I look over the Sound, and the smell of Sea reaches my nose, and I dream away, I grew up by a lake and now I reside by the Sea, it’s a sound, but still carries the smell of the open Ocean. I want to plunge in, swim away and maybe dissapear like a magical creature… Water has always been my element, born a Capricorn with a claim to be a unicorn, I have trotted trough the world of possibilities to become a water living creature.

I want to sit by the water and play a harp or a violin, like the mythical creatures of long lost fairy tales, I want to dance on the summer mists of the Sea like a fairy and I want my hair to smell like seaweed as of a mermaid mane. I once danced the nights away, now I mostly sleep them away, wishing I were rocked on a boat, forever and ever.

Growing up my family spent weeks on the water, in a sailing boat, it was small but carried the four of us. I learned to navigate, to be on the open sea with no land and only the sun, glaring in its own Swedish summer heat. I loved those summers, we slept at islands with names and no names, they were small and they were large and we had wind in the sails, from the south and the north.

There were nights when the storms hit us, and the anchors came loose, and when the boat just wouldn’t stop throwing my child body around in the tiny room under noose that I called mine. I remember those summers as the fondest memories of my past, they are trapped in a capsule of time, that I can never relive, because that was then and this is now.

And I am not sure if it makes me happy or sad…

Mitt hår är svagt ljuslila..

Evelyn hade beväpnat sig med massa konstiga tuber och pulver... nu skulle mitt hår allt bli vitt... platinium vitt.. inga rester av gult skulle kunna får dröja sig kvar!

Ibland blir det inte riktigt som man planerat... Alla tittar glatt på mig och kommentaren: Hm, har du färgat ditt hår svagt rosa?

Japp, så nu ser man ut som den gamla tant man är... jag försökte att bli Pamela Andersson och blev Drotting Elizabeth...